Vikingar tog med sig vin hem från sina plundrings- och handelsresor. Det var dock en exklusiv dryck och den etiketten följde med under en lång tid. När landet kristnades under 1100-talet så krävdes vin till nattvarden och då började man importera på riktigt.

Det var då bara kyrkan, den högre aristokratin och hovet som hade råd med vin som var väldigt dyrt. Vid alla stora fester i hovet och hos adeln så fanns ett överflöd av såväl mat som vin. Vid gästabudet bjöds det ofta på vitt, tyskt vin. När det kom till medeltiden så var det bara små mängder vin som importerades. Då handlade det mest om rhenskt vin samt spanskt och franskt.Redan vid slutet av 1200-talet reglerades vinhandeln i Stockholm och importörerna fick betala en avgift som gick direkt till stadskassan.

Dåligt vin kryddades

Eftersom vinet ofta fraktades lång väg på fat som i många fall inte var väl tätade så blev vinet ofta dåligt. Eftersom vinet ofta fraktades lång väg på fat som i många fall inte var väl tätade så blev vinet ofta dåligt. Det vin som kallades Hypocras var namngett efter läkekonstens fader Hippocrates och kryddat med ingefära, nejlikor och muskot. Blandningen Klaret var också populär och det var ett rhenvin som kryddades med socker, honung, kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor. Namnet fick vinet eftersom det klarades, altså silades av från kryddor innan man drack det. Kilian Vintappare hette Gustav Vasas bryggare av klaret.

Slottsliga vinkällare

Vid både Stockholms- och Gripsholms slott hade Kung Gustav välsorterade vinkällare. Där kunde man finna viner från Ungern, Tjeckien, Tyskland, Österrike, Spanien, Frankrike och  Portugal. Vid sonen Erik XIV:s kröning 1561 sägs vinet ha flödat. Öl och vin fick var och en ta för sig av vid speciella dryckesbrunnar. Erik XIV gillade att dricka lutendrank vilket var ett kryddat vin blandat med mjölk.

Pumpades från fat till fat

När skeppen med vin in lasten lade till vid Skeppsbron började vindragarnas arbete. Redan under 1400-talet var vindragare ett yrke. Vindragarna fraktade de stora vinfaten från skeppen till stadens vinkällare. I vinkällaren bereddes vinet och man pumpade över det från ett fat till ett annat för att få bort bottensatsen. Seda filtrerades det också innan det slutligen kunde säljas.Vindragare var rejäla män för det krävdes styrka att hantera de 800 kilo tunga vinfaten. De hade ett sätt att få faten i rullning genom att använda sina förkläden av skinn. Att ta vinfaten nerför trapporna till källaren fick de dock hjälpas åt med. Det arbete som pågick i vinkällaren var ungefär samma så långt som in på 1900-talet. När vindragarskrået upplöstes år 1930 var det sista skrået som försvann i Svea rike.Vid 1800-talets början var det grossister som importerade och sålde vin och sprit. De skötte även handel av andra typer av varor som skinn och porslin men vid mitten av 1800-talet började några av dem att specialisera sig på vin- och sprit. Det var så den nya yrkeskåren vinhandlare uppkom. Vid 1900-talets början fanns det runt 50 vinhandlare i Stockholm.

Pumpades från fat till fat